(Landseer, europäisch-kontinentaler Typ)
Ursprungsland/Hemland:
Tyskland/Schweiz
Användningsområde:
Vakt- och sällskapshund

FCI-Klassifikation:
Grupp 2, sektion 2

Bakgrund/ändamål:
Landseer, kontinental typ, hör idag till de mer sällsynta hundraserna, men så har det inte alltid varit. För ungefär 200 år sedan kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New Foundland. Fiskare från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de rika fiskevattnen vid New Foundland, stötte på dessa hundar på öarna. På grund av hundarnas tilltalande yttre tog de med några hem. Framför allt i England blev rasen vid denna tid mycket populär. Ganska snabbt spred sig ryktet om ”New Foundlandshunden” också över Englands gränser. Stor del i detta hade Englands kanske mest berömda djurmålare, Sir Edwin Landseer, som målade ett flertal tavlor med dessa hundar som motiv. Rasen fick således sitt namn efter målaren. Den mest kända av målningarna heter ”A distinguished member of the Human Society” (1873) och föreställer en landseer vid namn ”Paul Pry”. Utvecklandet av landseer-raserna i Europa gick dock långsamt och första världskriget fick det hela att stanna upp. Men 1933 skrevs de första landseervalparna från kennel von Schartenberg in i stamboken. Utan den engagerade och målmedvetne uppfödaren Otto Walterspiel från München hade det inte funnits någon landseer av kontinental typ. 1961 blev rasen officiellt erkänd av FCI.

Helhetsintryck:
Landseer skall ge intryck av att vara en stor, kraftig och harmoniskt byggd hund. Rasen är mer högställd än newfoundlandshund. Detta gäller särskilt hanhundarna.

Huvud:
Huden på huvudet skall vara stram, utan rynkor. Pälsen skall vara kort och fin. Huvudets kontur skall vara tydligt markerad och ge ett ädelt intryck.

Skallparti:
Skallpartiet skall vara brett och massivt med väl utvecklad nackknöl.

Stop:
Stopet skall vara tydligt men inte så brant och så markerat som hos sankt bernhardshund.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti:
Nospartiet skall vara lika långt som det är djupt, mätt framför stopet.

Läppar:
Läpparna skall vara torra och svarta.

Käkar/Tänder:
Överläppen skall vara så stram som möjligt och utan läppficka lätt täcka underläppen. Saxbett.

Kinder:
De måttligt utvecklade kinderna skall gradvis övergå i nospartiet.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora och måttligt djupt liggande. Uttrycket skall vara vänligt. Ögonkanterna skall vara mandelformade. Bindhinnorna skall inte synas. Till färgen skall ögonen vara bruna till mörkbruna, men ljusbruna ögon tolereras. Påtagligt ljusa ögon (svavelgula eller grågula) är felaktigt, liksom även för tätt placerade ögon.

Öron:
Öronen skall vara medelstora, trekantiga och något avrundade nedtill. De skall nå till inre ögonvrån när de viks över ögonen. De skall vara ansatta högt, men inte för långt bak, på hjässan, och ligga slätt mot huvudets sidor. Pälsen på öronen skall vara fin och kort med längre fransar endast vid bakre öronfästet.

Hals:
Halsen skall i genomskärning inte vara rund utan lätt oval. Den skall vara muskulös med bred nacke. Hos en proportionerligt byggd hund skall halsens längd från bakhuvudet till manken vara ungefär 3/4 till 4/5 av huvudets längd från bakhuvudet till nosspetsen. Överflödigt halsskinn är inte önskvärt.

Kropp:
Kroppen, mätt från manke till svansrot, skall vara ungefär dubbelt så lång som huvudet. Från skulderpartiet till korset skall kroppen vara bred och kraftig.

Rygg:
Ryggen skall vara fast och plan.

Ländparti:
Ländpartiet skall vara muskulöst.

Kors:
Korset skall vara brett. Den fasta muskulaturen gör korset vackert avrundat på sidorna och baktill.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara djup och bred mellan de mycket muskulösa skulderbladen. Revbenen skall vara mycket väl välvda.

Underlinje:
Buken skall vara lätt uppdragen. Mellan buk och länd skall det finnas en flack men tydligt skönjbar indragning i flankpartiet. Svag rygg, svankrygg, muskelfattigt ländparti eller för korta bakre revben är liksom en kraftigt uppdragen buk att betrakta som fel.

Svans:
Svansen skall vara kraftig. Den skall ha tjock och buskig päls, men ej fana och skall inte nå längre än till strax under hasleden. I stillastående skall svansen bäras hängande, eventuellt med lätt böjd svansspets. Vid upphetsning och i rörelse får svansen bäras rakt utsträckt, med svansspetsen något uppåtriktad. Svans med krok eller svans som bärs ringlad över ryggen är oacceptabelt.

Extremiteter:
Framställ:
Skulderpartiet skall vara muskulöst. Överarmarna skall vara muskulösa och korrekt vinklade mot de framifrån sett helt raka, väl musklade och kraftiga underarmarna, vilka i sin helhet skall vara lätt bepälsade ner till mellanhänderna.

Armbåge:
Armbågarna skall sluta an mot den djupaste delen av bröstkorgen. De skall vara tämligen högt placerade och riktade rakt bakåt.

Framtassar:
Framtassarna skall vara kraftiga och välformade s. k. kattassar. Spretiga tår eller utåtvridna tassar är inte önskvärt. Mellan tårna skall finnas kraftig simhud nästan ända ner till tåspetsarna.

Bakställ:
Bakpartiet skall vara kraftigt och bakbenen måste vara heltigenom fria och rörliga med kraftig benstomme, som skall vara täckt av kraftiga muskler. Det skall finnas måttligt med fransar. Kohasighet och dåliga vinklar är fel.

Lår:
Låren skall vara synnerligen breda och välutvecklade.

Mellanfot:
I ursprungslandets standard anges att sporrar inte är önskvärda och föreskrivs att de skall avlägsnas så snart som möjligt efter födseln.

Baktassar:
Se framtassar.

Rörelser:
Med hjälp av de muskulösa benen rör sig landseer spänstigt och vägvinnande.

Päls:
Pälsstruktur:
Pälsen skall, utom på huvudet, vara lång och så slät och åtliggande som möjligt. Vid beröring skall den kännas fin. Täckhåret skall vara uppblandat med underull, vilken dock inte skall vara så tjock som hos svart newfoundlandshund. Lätt vågigt täckhår på rygg och lår accepteras. När pälsen borstas mothårs skall den lägga sig ner igen av sig själv.

Färg:
Pälsens grundfärg skall vara rent vit med oregelbundna svarta fläckar på kropp och kors. Hals, förbröst, buk, ben och svans skall vara vita. Huvudet skall vara svart. Som mål för aveln eftersträvas ett vitt nosparti med en vit, symmetrisk, inte för bred, genomgående bläs. Sotiga fläckar i den vita grundfärgen förekommer och skall inte betraktas som fel men bör avlas bort.

Storlek/vikt:
Mankhöjd:
Hanhund får i genomsnitt variera mellan 72 och 80 cm. Tik får i genomsnitt variera mellan 67 och 72 cm. Mindre avvikelser under eller över angiven mankhöjd tolereras.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Nota bene:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Källa:
Grupp 2
FCI-nummer 226
Originalstandard 1960-08-24
FCI-Standard 1997-10-01; tyska
SKKs Standardkommitté 2004-02-04

Ur SvKL

Historien om Rasen
Landseer hör idag till de mycket sällsynta och dessvärre okända hundraserna, men så har det inte alltid varit. För ungefär 200 år sedan kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New Foundland. Fiskare från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de rika fiskevattnen vid New Foundland, stötte på dessa hundar på öarna. På grund av hundarnas tilltalande yttre tog de ibland, och efterhand allt oftare, med några hem.
Hundarna såldes som New Foundlands hundar. De blev mycket populära hos folket, särskilt i fiskehamnarna Pool och Bristol där skeppen kom i hamn från New Foundland, eftersom de var så enastående trevliga hundar. Deras goda rykte bredde ut sig så mycket att fiskarna inte hann med att skaffa tillräckligt många nya hundar för att möta den ökade efterfrågan. Naturligtvis blev följderna att alltför många hundar blev hittagna, och de stora svartvita hundarna dog ut i sitt hemland i början av förra seklet.

I England blomstrade rasen däremot upp på grund av ett raffinerat uppfödararbete som höll på till mitten av 1800-talet. Den nya rasen överträffade alla hundraser som dittills var kända i Europa i fråga om storlek, framtoning och älskvärdhet. Det var också de här svartvita första "New Foundländare" som gjorde denna ras så berömd. Drottning Victoria blev speciellt förtjust i de svartvita hundarna, och snart fanns de på så gott som alla större lantställen i England. Kända personligheter på denna tid lät sig porträtteras tillsammans med sina "New Foundlandshundar". Många beställde och lät avbilda sina hundar hos de mest kända djurmålarna på den tiden. De bilderna av rasen visar oss idag vilken hög uppfödarnivå rasen befann sig på i början av förra århundradet, och man frågar sig ovillkorligen hur denna förädling av rasen kunde nås på så relativt kort tid. Dessvärre kan man inte hitta något svar eftersom man inte hade stamtavlor på den tiden.

Ganska snabbt spred sig ryktet om "New Foundlandshunden" också över Englands gränser. Stor del i detta hade Englands kanske mest berömda djurmålare, Sir Edwin Landseer. Han målade ett flertal tavlor med dessa hundar som motiv. Den mest kända av hans målningar heter "A distinguished member of the Human Society" (1873) och föreställer "Paul Pry". Kvaliteten på tavlan tillsammans med den gripande historien bakom den (se nedan) utlöste en Landseerboom! Det var nämligen av målaren som rasen fick sitt namn: Landseer. Under detta namn känner vi dessa svartvita, slanka, högbenta hundar än i dag.

Paul Pry´s livshistoria

"A distinguished member of the Human Society"
Sir Edwin Landseer, 1873

Paul Pry var hunden som Sir Edwin Landseer framställde på sitt berömda måleri. Den var då i verkligheten ovanlig. Paul Pry bidrog dock starkt till rasens ökade popularitet. Först räddade han sin husse vid ett skeppsbrott i sista ögonblicket. Vid ett annat skeppsbrott kunde han dock inte ta sin husse levande i land utan han var död när hunden räddat honom. Hunden själv var i alla fall välbehållen. Från och med nu levde han utan sin husse, ensam vid Themsen, där han från strandkanten såg vad som hände i vattnet. Så fort något föll i vattnet, som han ansåg inte skulle ramla i, hämtade han upp det igen. Denna räddningsiver var medfödd hos New Foundlands hunden. På New Foundlandsöarna hjälpte hundarna nämligen till vid fisket och visade sin kunnighet i att simma och dyka.

Deras förflyttning till Europa hade ingen inverkan på deras kärlek till vatten. Det är fortfarande ett av rasens starkaste karaktärsdrag. Hunden Paul Pry gjorde det som var naturligt för honom. Han gjorde det utan kommando, helt av fri vilja. Han hämtade upp det som fallit i vattnet, också människor. Under sin livstid räddade han livet på inte mindre än 23 människor som fallit i floden.

Som tack för hans insats utnämnde livräddarsällskapet honom till hedersmedlem och gav honom mat. Han blev mycket gammal i sin tjänst, och efter hans död satte man upp en minnessten. Ett sådant här liv i räddningstjänsten trodde man kanske inte att en rashund kunde utstå, men Paul Pry var ingen infödd "New Foundländare". Han var uppfödd i England. Men detta praktfulla väsen som gjorde de första importerade hundarna så populära och älskade, förblev också fast i förädlad form. Beskyddaren, vattenälskaren och dugligheten till att handla i avgörande ögonblick, dessa tillsammans var kännetecknet för det som vi än idag känner och älskar Landseern för.

Växlande mode
I i stort sett hela Europa levde Landseerhundar nu som representativa vakt- och familjehundar på stora gods och herresäten. Men modet växlade och andra raser blev populära. S:t Bernharshundarna kom från Schweiz till England och fascinerade med sin röd-vita färg. Då lät man uppfödningen av Landseern helt upphöra, och de försinade små kvarlevorna blandade man upp med den svarta Newfoundlandshunden som kommit till under den här tiden.

Utvecklandet av Landseer raserna gick långsamt ute i Europa. Första världskriget fick det hela att stanna upp. Men i början av 30-talet lyckades en engagerad uppfödare att vända denna utveckling. Han samlade ihop de små resterna av rasen och satsade på en mycket målmedveten uppfödning och 1933 kunde de första Landseervalparna från kennel von Schartenberg skrivas in i uppfödarboken. Uppfödaren var Otto Walterspiel, Mûnchen, och utan honom skulle det inte längre ha funnits någon Landseer. Från och med nu gick det dock bra igen för Landseeruppfödningen och 1961 blev rasen officiellt erkänd av FCI (Federation Cynelogique Internationale) och fick sin egen rasbeskrivning.

Ur SvKL